biebertimez.blogg.se

 

Jag hörde ett sista skott och sedan blev allt tyst. Justin kom fram till bilen och la mig försiktigt ner i baksätet och hoppade sedan graciöst in själv och la mitt huvud i hans knä. Hans ögon var helt tomma och hans puls bultade snabbt medan han försökte hämta

andan. En kille, som jag inte hann se ansiktet på hoppade in i bilen, startade den hastigt och körde sedan fort iväg. Justin tittade tomt framför sig och jag harklade mig försiktigt.

"Ju..s..tin? Vad hän..der nu?" Stammade jag fram.

" Vi måste här ifrån." Svarade han sammanbitet.

" Vad menar du?" Frågade jag undrande.

"Vi kan inte stanna i den här staden längre babe..."Sa han och tittade sorgset in i mina ögon.

Maddisons perspektiv

Jag stirrade tomt på honom, hur skulle vi kunna lämna staden jag har precis fått mig ett liv i den här staden. Men pt andra sidan så vill ju jag leva. Justin la sin hand på min och kramade den. 

"Vad säger du?",frågade han lika sammanbitet som innan. 

Jag ignorerade honom och vände mig ut mot mitt fönster.

"Jag lovar dig att vi kommer komma tillbaka någon fin dag.

Inuti mig ville inte jag lita på honom, det kändes inre att det skulle finnas några fina dagar i mitt liv nån mer, det är snarare inget som känns så utan något verkligt. Jag såg på honom med kroppen fortfarande vänd mot fönstret. 

"Jag vill bara göra något först", mumla jag.

Han öppnade precis munnen för att protestera innan han hindra sig själv och nickade kort som ett svar.

"Vad vill du göra?",frågade han så lugnt han kunde.

"Jag vill hem för en sak",sa jag mer som en Order till killen som satt och körde. 

Killen såg på spegeln vid sig för att se vad Justin skulle säga, hans blåa ögon var vassa och misstänksamma, han s vassa haka fick honom att se mer misstänksam ut. 

Så fort han vände blicken från mig bröt jag kontakten och såg på Justin. Han nickade kort pt killen med de vassa ögonen och sedan lutade han sig bakåt mot ryggstödet innan han lämnade en hög putsning. 

Hemfärden var tyst och stel, och denna gång utan att Justin räddade situationen med att säga något som bröt den. Det fick mig att må riktigt illa. Hur mycket jag ön försökte och tvingade mig själv att tänka på något annat än hur mitt sår från skottet sved och spändes pt sig så jag kände att hela min kropp var stel och värdelös. Redan nu kunde jag se vår havre färgade dörr från långt håll olik de andra färg glada dörrarna den kändes smaklös fast man inte kunde smaka på den. Jag hoppade ut ur bilen och gick snabbt in till huset. Så fort jag satte ner foten i huset hörde jag höga stön, jag stelnade till och kände hur mina ögon var vidöppna som stora bowlingklot. Jag hade nog inte fått den reaktionen om inte jag visste vad dem var för "njutande stön" tänkte jag högt så mina läppar mumlade ut de. Jag gick fram till Caras dörr och riktigt sant var dem därifrån. Jag la handen osäkert på dörren och öppnade så jag fick en liten blick att se igenom och riktigt sant låg hon dör med Harry över henne. Jag vände snabbt om mig och gick in till mitt rum. Det var nog inga stunder jag hade tid för längre så varför se på det och önska det. 

Jag packade snabbt ner kläder i min sportbag, jag sträckte mig för att hämta ett par kläder utav min pappas till Justin innan jag fick syn på en pistol "Braydens",mumlade jag medan jag studerade den ordentligt. Efter en lång stund så packade jag ner den mellan klädena och stängde igen min väska Och lyfte häftigt upp den. Jag fick en skymt av dem. Jag gick tillbaka in till rummet och tog ramen mellan händerna. Jag studerade kvinnans kastanj bruna  hår som vilade över hennes axlar, hon log stort mot kameran, bredvid henne stod han, hans bruna ögon fick en att värmas vid vinterns kallaste tider, dem fick en att bli lugn i de värsta fallen....som nu. Hans bruna hår hade börjar bli uppätet av de gråa håren som redan gjort sitt jobb hela vägen till polisongerna och fortsatt en bit upp. Han var inte gammal, men han levde i oro och slet för pengarna, för oss, för mig och min framtid. Jag kommer aldrig glömma det ni gjort för mig. "Mamma, pappa" jag hade inte märkt de rinnande tårarna förns de kröp sig in i mungiporna och gav mig deras saltiga smak. Jag ruska på huvudet, tog med mig bilden och sprang ner till bilen igen. Justin stod lutad mot bilen rökte på en cigg. Han såg på mig när jag gick. 

"Är du klar?",frågade han och blåste ut röken rakt upp i ansiktet på mig. 

Jag hostade irriterat och försökte vifta bort det med handen. 

"Ja", hostade jag fram innan jag satte mig i bilen igen, Justin trampade ner ciggen innan han gick till andra sidan och satte sig bredvid mig. 

Jag väntade på att bilen skulle börja röra sig men till min förvåning gjorde den inte det. Jag vände mig om mot Justin och utbytte en kort blick innan jag såg ut mot fönstret igen. 

Det här skulle bli en lång färd!

Bilen startades och började köra ut från gården, ut från gatan, snarare ut från området och fortsatte bara ännu längre ut. Jag visste inte vart jag skulle, vad för ställe jag skulle befinna mig i eller med vilka folk jag skulle vara tvungen att starta mitt nya liv, allt jag visste var att jag inte var bered för det, absolut inte. 

Under hela vägen kände jag hur min mag verk bara blev smärtsammare hela tiden. Justin märkte inget, det var mer så att det var jag som inte ville att han skulle märka något. 

Jag drog av mig bältet, tryckte upp knäna mot bröstet och villade huvudet mot Justins lår. Det var en oförberedd rörelse för honom, där han såg ner på mig med en undersökande min innan han slappnade av och strök sin hand löst över mitt hår. 

Jag ansträngde mig själv med att försöka somna, vilket jag efter en stund lyckades med och somnade djupt, riktigt djupt!

 

 

Jag kisade med ögonen, såg mig om. Vi var fortfarande i bilen, fast det var mörkt, ja....det var mörkt och kallt nu. 

"Du vet riktigt väl att du måste berätta det för henne, nu eller senare för annars så blir det hon som får redan på det och inte från...", sa killen lågt.

"Håll tyst!, jag ska när jag tycke att det är passande men just nu...nej det är så fel nu!",sa Justin lite högre än killen med den spetsiga hakan som ett slag för diskussionens slut. 

".......jag vet att det går dig i nerverna nu att jag fortsätter men du kommer ångra tillräckligt mycket då hon får reda på det från en annan käft än!",fortsatte killen. 

Det var inget att tvivla över att tjejen de menade "pratade om" är jag, men jag kunde inte gissa fram vad de riktigt var de pratade om, varför skulle inte jag få reda på det. 

Jag kände hur jag själv hade väntat på ett svar från Justin, bara ett ord ett litet mummel, men nej han sa inget. Det fick mig att lämna ett tillräckligt högt suck, iallafall så Justin såg ner på mig, jag hade förväntat att han skulle släppa några höga, arga meningar, men till min förvåning så kände jag hur han andades mot mitt öra. Mitt hjärta dunkade hårt, en smärtsam min bildades fram på mitt ansikte. 

"Godmorgon baby",viskade han.

Jag låg en kort stund stilla innan jag insåg tt jag snabbt var tvungen att säga något. 

"Morgon?, det är ju kol svart",harklade jag fram.

"Haha, vi är i en tunnel, som går genom ett berg.",sa Justin.

Jag skulle ha frågat varför vi befann oss i ett sånt ställe men jag hejdad mig själv, Jutins leende var olikt han. Det skrämde mig att den var osäker men samtidigt hånande.

Jag satte mig upp och väntade på att vi någonstans skulle komma fram till stället jag inte ens visste hur det såg ut. 

Efter en stund vid 2 minuter började solen lysa in i tunneln, en bit till o så var vi ut ifrån tunneln. Miljön såg så olik ut än hemma. Vägarna var trånga och så tomma. Man kunde se tydligt att husen var gamla. 

Bilen stannade vid en byggnad av marmor. 

Justin öppnade dörren och steg ut.

Jag gjorde detsamma och såg mig om, folk rörde sig, som om alla hade en väg att gå i, där de skulle befinna sig i, där dem.....tillhörde. 

Justin drog med mig in till byggnaden. Medan Justin  pratade med kille som stod vid lobbyn drog killen med den spetsiga hakan med mig till rummet som vi tydligen skulle få bo i. 

Jag studerade det färglösa rummet, vitt, vitt vitt allt var vitt! ,förutom lakan, som var i en in rosa färg. 

Jag fortsatte studera rummet i en lång stund innan Justin kom in i rummet. 

Jag vände mig inte om för att se vem det var som lämnade rummet när dörren smälldes till.

Mitt hjärta dunkade fortfarande snabbt, om inte ännu snabbare än förut. Jag kände hur ett par händer rörde vid mina och sträckte dem sakta mot hans bröst. 

"Den dunkar för dig, då kan den inte lämna dig",sa Justin med en rasp röst så jag fick rysningar längs ryggraden. 

Jag kände hur min kropp saktade ner, som när någon hade löpt till högsta grad och nu saktade ner vid mål. Han träffade punkten jag inte ens vetat varför den fanns, han besvarade den outtalade frågan, var det verkligen det jag trot om honom, var det verkligen det jag var rädd för??

"Eller?",fortsatte han med en lägre röst. 

Jag vände blicken blixt snabbt mot honom och såg rakt in i hans ögon. Han kramade mig djupt i sin varma famn och fortsatte trösta mig med några ord som stötte varje gång rakt in i mitt hjärta och torka bort mina tårar.

Jag ber om ursäkt om den långa väntan men jag var tvungen att återhämta mig i skolan och bloggen faktist, men nu är båda i full gång och denna blogg kommer inte lämnas på ett så långt tag nån mer gång så jag ber er med all kärlek att ni kommenterar, jag vet att jag inte kommer få 12 eller 13 men jag räcker mig med några, några f